”Frökens ögon fick en vakande stålskärpa, och flickorna började susa svagt som vindpustar i en grästuva. Men vi killar satt stumma som fiskar, och när frökens radar svepte över oss rörde vi på läpparna mer än så blev det inte. Det var omanligt att sjunga. Knapsu. Så vi teg.”
Här får man veta vad som för killar är den största rädslan i boken är : att vara ”omanlig”. För Matti och Niila är det inget problem vid den här tiden men när de startar ett band så blir det ett dilemma för dem. Dels gör det dem mer populära hos tjejerna men killarna blir avundsjuka på dem. T ex efter deras första uppträdande på ”Roliga Timmen”: ”Sedan började tjejerna applådera. Glest men vänligt. Killarna muttrade avundsjukt, och jag fick en stor suddgummiklump i skallen.” För Mattis och Niila blir alltså musiken ett glädjeämne men också ett problem på grund av de andra killarnas avundsjuka och att sång anses vara ”omanligt”. Händelsen speglar också relationer. Mattis och Niila får det tillfälligt lättare att komma överens med tjejerna men desto svårare med killarna då de ses som rivaler.
Mattis och Niilas uppväxter skiljer sig ganska mycket från varandra. Då Niilas föräldrar är religiösa och tror på laestadianismen så präglas uppväxten till viss del av detta. I Niilas familj råder det tystnad vilket även förekommer i en del andra ”tornedalska” familjer: ”Man hade helt enkelt slutat prata. Kanske av blygsel, kanske av vrede. Kanske av att man upplevde de som onödigt.” För Niila kan detta ha inneburit att han började prata sent och blev blyg. När Niila och hans bror når puberteten börjar deras far misshandla dem. Tystnaden får stor betydelse för Niilas uppväxt. Han börjar tala först när han var fem år och får problem med att få bra kontakt med tjejer: ”Han skrämde bort dem genom att tiga och flacka med blicken, eller ännu värre låtsas överlägsen.” I romanen finns alltså både vänskap och kärleksrelationer med. Då Matti pratar mer med sina föräldrar så har han eventuellt också lättare att ha kontakt med andra. Kanske är det därför som han har bättre kontakt med t ex tjejer.
Av boken kan man lära sig hur stor betydelse uppväxten kan ha för hur man blir som vuxen. Då Mattis familj pratade mer med varandra än Niilas familj så blev han annorlunda. Niila som troligen såg musiken som ett av de få sätt som han kunde uttrycka sig och få kontakt utan att tala. Kanske var det därför som han blev musiker: ”Jag har inga blommor med mig men jag står en stund vid Niilas grav. Den ende som verkligen satsade på musiken. Som verkligen satsade”.Att Mattis blev lärare i svenska kan bero på att han och föräldrarna pratade mer med varandra. Då var musiken kanske mest viktig som en hobby men inte lika viktig som ett ”språk” eller sätt att uttrycka sig.
Bokens budskap kan vara att om man har en dröm eller önskan under uppväxten så kan den bli sann. Dessutom så kan ens uppväxt och bakgrund få en att uppleva något annat. För Matti och Niila handlade det om att de ville ut i världen, kanske uppleva musik på annat sätt än att bara höra den på radio eller TV. I Tornedalen kände man ofta att man inte hade någon identitet: Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig.” Man drömmer om att bli någon. Det enda sättet verkar vara ett flytta: ”Vi lärde oss att se fram emot det, övertygade om att det var vår chans i livet och vi lydde. I Västerås skulle man äntligen bli människa. I Lund. I Södertälje. Arvika. I Borås.”
Matti blir själv en av dem som lämnar Pajala för ett annat liv och många gör som han:
” Tankarna dröjer en stund vid mina spelkompisar. Holgeri som blev gymnasieingenjör och nu jobbar med mobiltelefonnät i Luleå. Erkki som blev förman på LKAB:s pelletsverk i Svappavaara. Och själv blev jag svenskalärare i Sundbyberg med en saknad, ett vemod som jag själv aldrig helt lyckats bemästra”. Trots att han uppfyllde sin dröm så saknar han ändå Pajala för att det är där han har växt upp. Man klipper aldrig helt banden till den plats där man har växt upp.
/Fredrik. A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar