"Om ett råbarkat sommarjobb och en hiskelig drabbning i Pajala reningsverk"

"Vårt kvarter kallades i folkmun Vittulajänkkä som i översättning betyder Fittmyren. Namnets ursprung var oklart, men kom troligen av att här föddes så många ungar... namnet blev en slags rå hyllning till den kvinnliga fruktbarheten." Detta är en mening ur kapitel ett från boken Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi, som handlar om- och beskriver hur Matti växer upp i Pajala.

Författaren skriver boken utifrån berättarens perspektiv som i sin tur ger läsaren en tillbakablick om hur det var att växa upp i Pajala från femårsåldern, då den första asfalten lades på 60-talet, tills Matti och hans vänner nådde tonåren och puberteten längre in på 70-talet. Genom att skriva boken i ett 'Jag-perspektiv' tycker jag att han får läsaren att sätta sig in i händelserna och inlevelsen blir starkare, som om han vill berätta både hur hemskt och underbart Pajala kan vara.

Miljön är ganska begränsad då Pajala beskrivs vara en håla som inte ens har några stopp-ljus. Eftersom killarna är unga och går i skolan beskrivs den ungefär som ett helvete dominerat av mobbarna som när som helst i korridoren bland annat kan sticka till med nålar som tränger lång in i huden. Fastän lärarna verkar veta vad som pågår ändras inget och mobbningen fortsätter år efter år, generation efter generation. Fastän skolan är en central del utspelar sig boken inte speciellt mycket där, utan skolan är mer en given roll. Boken har flera olika miljöer och det finns två till som jag vill nämna: torpet där Matti dödade möss åt den tyska soldaten Heinz mot betalning och kommunmästerskapet i supning. Jag tycker att dessa två miljöer kopplas samman med uppväxt då Matti för sitt första ”sommarjobb” så som man idag måste söka, samt ungdomens tidiga kontakt med sprit i högstadiet, så som många unga idag gör. Beskrivningarna av miljön är ofta både vacker och kraftfull, till exempel när våren kommer och isen på älvarna ger med sig; "På ett ögonblick stiger älven åttio centimeter. Stränderna dränks, svarta vattenarmar slår sig fram... hundra ton tunga splittras, klyver varandra i den fruktansvärda trängseln. De pressas upp på högkant som gnistrande valar innan de frustande dyker ner i djupen. De skjuts över varandra som kontinentalplattor... Dundrar med pannan före i bropelarna, mals till klirrande ispipor. Ljud man aldrig annars hör... det omger en som musik". Medan en del beskrivningar kan vara liknande denna finns det även andra beskrivningar som jag anser är överarbetade och blir så intensiva att men helt enkelt spånar igenom dem, bara tittar på orden utan att orka ta reda på vad det egentligen står. Ett exempel är detta stycket då Holgeri, gitarristen i Mattis band, tar fram sin avlidne pappas gitarr och börjar spela; "Med sina tonårsfingrar strök han fram ackorden som stora fjärilar. De fladdrade ut över pinnstolar och trasmattor, steg vid spisen där potatisen kokade, girade över väggalmanackan, pendelklockan, den vävda ranan, tidningssidan med kungafamiljen och idolbilden av Honken Holmqvist, sniffade över brödfatet och grytorna, störtdök mot pottan och golvkvasten..." och så vidare till cirka femton andra ställen i huset. Jag måste tyvärr säga att Mikael Niemi beskriver en del saker för mycket så att det blir jobbigt och ointressant. 

/Lisa